Trots och det dåliga samvetet

Maj Gadd säger jag bara!

Att ha två barn kan ju tänkas vara bra på många sätt och vis. Och jag är fantastiskt nöjd själv. Om man bortser från trotset som medöljer en treåring.

Jag vet inte ifall vi har förträngt treårstrotset som infann sig hos sonen eller om han hade en mycket mildare variant av det. Nu när man befinner sig mitt i dramaqueenens trots vet jag inte om jag känner igen något av detta.

Ständiga kamp. Om det mesta. Läggningen tar oftast minst en timme och innebär tårar, skrik och sparkar. Ska inte sova, ska inte ha täcke, ska ha täcke, ska ha gosedjur, ska inte ha gosedjur... Kläderna ska tas på själv och det främjar jag absolut. Det blir bara lite frustrerande när lillan blir galen ifall strumpan inte går att sätta på foten utan problem och man inte får hjälpa till. Maten ska inte ätas upp, man ska inte sitta på stolen, man KAN inte sitta stilla på stolen. Mamma är dum och pappa är dum.

Ja, det är många fighter under en och samma dag. Sen är det också många ljuva stunder. Stunder då man får pussar och kramar och då mamma och pappa är bäst. Vilken tur att just de stunderna finns för det är de som gör att man orkar vakna dagen efter och fortfarande älska sina barn mest i hela världen.

Detta trots ger mig sånt hemskt dåligt samvete. Jag känner mig som världens sämsta mamma när jag befinner mig i fighterna och jag väljer mina krig. Vissa gånger är det ingen idé att strida alls. Jag läste på någon sida om trots på nätet att det också är helt rätt "taktik". Man kan inte vara konsekvent med ett trotsigt barn men man måste samtidigt sätta gränser. Ja, jag strävar på. Det gör jag. Jag kämpar med min lilla tösabit och hjälper visst henne att utvecklas genom att vara inblandad i detta trots Ja, så står det också om trots bland dom som kan en del om det).

Samtidigt ska man vara förälder åt en grabb som befinner sig i ett annat lugn och som formas extremt mycket just nu. En kille som oftast lyssnar på vad man säger och som är så nöjd med det mesta. Han blir dessvärre också inblandad i syrrans trots eftersom han inte får så mycket uppmärksamhet som man många ggr vill ge honom. Nej, då är man mitt i en trotsstrid på annat håll... Härliga son som underhåller sig själv i dom stunderna! Stackars son som måste behöva underhålla sig själv dom stunderna! Vart hittar man ett mellanläge? Där det blir rättvist för båda barnen?

Jag tror inte att jag har ifrågasatt mig själv så mycket som den senaste tiden. Frågat mig vad jag gör fel. Frågat mig vad jag kan göra annorlunda. Försökt intala mig att jag gör så gott jag kan. Försökt intala mig om att det här snart går över och att min dotter då kommer att bli lite lugnare. Jag undrar ifall det då är dags för 6-årstrotset istället?

Jag älskar verkligen mina barn. Dom är härliga ungar och nyfikna på det mesta. Dom ger mig så mycket. Dom är fortfarande formbara och utvecklas för fullt. Det är klart att det inte alltid är så lätt för dom. Det är inte alltid lätt att vara förälder heller.

Kanske hade det känts lättare ifall både jag och min käre man var hemma om kvällarna. Nu jobbar han borta så det är jag som tar många strider under veckorna och också under helgerna. Trotset visar sig också i pappas närvaro - absolut, men han har inte hunnit få tålamodet kört i en vägg flera ggr om tidigare under veckan och fixar det rätt bra. Hm, dålig samvete igen....

Ja, så kan livet se ut hos en tvåbarnsfamilj. Mycket kärlek men också mycket känslor. Och det är väl bra att visa vad man känner...

Mycket

Vart har denna månad ta´git vägen egentligen? Plötsligt är det snart juni...
Det var nog längesen jag hade så här mycket i huvudet. Saker att tänka på som gäller allt möjligt. Det är ju bra att iofs inte ha för mycket tid att bara sitta och rulla tummarna men jag skulle behöva ett par timmar till på dygnet.

Igår hade jag sett fram emot ett wii-pass igen. Vad hände? Jo, jag somnade med barnen klockan sju! Jag vaknade vid elva och insåg att det var mörkt ute. Jag släckte ner och gick och la mig igen. När jag dessutom fick veta att jag missat den första semifinalen i schlagern blev jag så irriterad. Då kunde jga inte somna om. Jag låg och tänkte på allt möjligt och någongång inatt somnade jag igen.

Idag somnade jag bara en liten stund med barnen. Sen blev det ett wii-pass som gjorde mig gott. Känner att jag skulle vilja komma iväg på något mer träningspass utanför hemmet. Det får kanske hinnas med i helgen?

Imorgon är det vårfest på jobbet. Sedan är det kanske inte så hiskeligt mycket stora saker att verkställa där. Några utveckingssamtal och annat smått och gott, men sen är det sommarlov. Jag har lyckats leta fram 18 semesterdagar så det blir en del jobb i sommar, men jag får hoppas på att det blir fint väder så att vi kan vara ute mycket i solen.

Dags för dusch!

Jorå serru....

Jag satte igång med träningen rejält under förra veckan.
Jag hann med två wii-träningspass, massvis av cykling med och utan barn i cykelkärran bakom och ett svettigt afrodanspass. Jag känner mig nöjd.

Den här veckan då. Planen var redan i söndags att jag skulle cykla till jobbet så ofta som möjligt. Igår blev det bilen till jobbet. Kallt och ruggigt var det och nog egentligen en dålig ursäkt. Tog tag i wii-träningen iallafall och var riktigt duktig!
Neo kunde inte somna igår och fick snällt ligga på soffan och se sin moder svettas. Jag hörde hur han fnissade ibland men emellanåt applåderade han också! Han trodde inte att jag KUNDE spela wii =/
Idag ösregnade det och den ursäkten var mer godkänd. Det blev bilen till jobbet... Snart blir det ett till wii-pass iallafall.
Imorgon hade jag faktiskt planerat att cykla. På onsdagar lämnar jag inte barnen förrän nio men slutar inte förrän kvart över fem. Därför har jag oftast en underbar barnvakt som hämtar på onsdagar, men just den här onsdagen fick hon förhinder och jag ytterligare en ursäkt till varför jag ska ta bilen till jobbet. Jag ska hömta barnen halv sex på dagis... suck!

Ja, så ser det ut. Men bättre än inget!

Nu jäklar!

Min ofattbara bitterdag igår gjorde susen! Nu har gnistan återkommit och jag har rört på fläsket idag med.

Jag svöngde förbi hos Kickan och lånade ett träningsspel till Wii (minns inte vad det heter i denna stund). Barnen somnade och jag satte igång och började träna. Några övningar var lite svåra, men det svåraste var att styra handkontrollerna åt rätt håll... Det är nog en grej man lär sig så blir allt mycket smidigare sen.

Ja, gnistan har kommit tillbaka och nu vill jag verkligen ta tag i träningen. Jag ska kanske inte ställa FÖR höga krav på mig, men man vill ju så mycket med en gång.

Jag minns att Kickan fick träningsvärk dagen efter första passet och imrogon ska ju jag på efterlängtad afrodans med Bella och Maria... Det får helt sonika bli att dansa med träningsvärk - för dit ska jag!

På fredag får det bli vilodag. Då är det personalfest, men på lördag blir det nog att trotsa baksmälla och sticka till badhuset. Som sagt - jag vill så mycket och OM jag nu gör allt jag tänkt resten av veckan är jag nog själv förvånad. Men viljan finns så jag strävar på!

DUKTIGA JAG!

Bitter

Ikväll har jag nog känt mig mer bitter än andra kvällar. Inte så att jag jämt och ständigt går runt och är bitter men rätt ofta händer det faktiskt. Det är inte alltid jag ogillar att vara bitter. Bitterhet kan ibland känns bra också. För mig.

Ikväll har det INTE känts bra att vara bitter. Jag har verkligen varit bitter för så mycket och som min vän nyss sa i telefonen så är det ju inte mycket att göra då man inser hur liver faktiskt ser ut. Gilla läget? Tänk om?

Jag har varit jättebitter över att vara så bunden varenda kväll måndag till torsdag. Jag hör så många som passar på att använda vardagskvällar åt att ta tag i det här med träning. Helgerna är ju fria. JAG kan ju kanske också träna på vardagar. Hemma. Själv. Kul? Nej. Jag kan ju välja att träna under helgerna. Då har många andra varit så fantastiskt rediga och tränat under veckan och väljer att tillbringa helgen med vänner och familj. INTE träning. Så visst kan jag dra och träna när det är helg. Själv. Lite roligare än att träna bara hemma för man får ju ändå se lite folk. Nackdelen är att man fortfarand eär själv och har ingen att få stöd av. Någon som hjälper en att inte tappa gnistan till att få fart på det där med träningen.

Just den här veckan har jag försökt att tänka om lite iallafall. På torsdag drar jag iväg på afrodans. Jag och två kollegor. Då kan jag dra iväg tidigare än vanligt på kvällen eftersom Daniel kommer hem. Tänk att en liten stund på kvällen kan göra mig så lycklig och känna mig så fri...

Nu låter dte kanske som att jag helt vantrivs här hemma men så är det inte heller. Jag trivs jättebra men blir så arg när just lusten till att träna kommer osm mest då jag verkligen inte kan gå hemifrån. Då vill jag allt som jag inet orkar när dte är helg. Fast nu ska det bli andra bullar... eller?

Tanken är ju alltid så god. Sen blir det inte alltid som jag har tänkt. Nu ska jag ändå faktiskt ge det en chans. Idag cyklade jag till och från jobbet. Det var då banne mig nästan en mil totalt. Duktigt av mig! Ja, jag får ju berömma mig själv när jag nu tar tag i det =)

På torsdag blir det afrodans och innan helgen är slut ska jag aktivera mitt simkort och faktiskt också använda det. Ännu en god tanke?

Jag gick med i viktklubb när jag började närma mig giftemålet. Jag gick ner två-tre kilo. Kanske hade jag gått ner mer om jag börjat motionera också. Oseriösa Anki! Nåja, jag tappade iallafall vikt. Vikt som nu kommit tillbaka.... Nej, jag får nog fokusera på att få till det där med motion i vardagen istället.

Nästa morot är ju dock min och familjens resa till Tunisien i sommar. Sen ska jag ju också bli klasslärare och vill känna mig nöjd med mig själv då med.

Ja, så får det bli! Nu försvann lite av bitterheten och en gnutta motivation infann sig. Kanske att jag ändå får lov att göra en träningsblogg som Anders och Kickan sa...

Tjo flöjt!

Kalas

Vilken påsk!

Att ha en son som fyller år 4 april innebär mycket kalasande under påskhelgen. Så idag har vi haft det sista kalaset här hemma med alla killkompisar från dagis. Snacka om röj! Barne var högt och lågt men hade roligt, och det är ju huvudsaken.
Först nu känner jag att jag kan sitta ner och ta det liiite lugnt. Bara lite. För jag har ännu mer att fixa med men det är snart klart det med. Sen så!
En och en halv dags arbete den här veckan sedan är jag ledig i några dagar till. Det ska verkligen bli skönt!

Hoppas ni andra har haft en trevlig påsk!

För (o)vanlig?

Jag har funderat lite kring det där med väskor. Det finns ju människor som använder olika slags väskor varje dag. Små, stora, coola, funktionella eller bara snygga men opraktiska... Det alla "väskbärare" verkar ha gemensamt är att de är "vana väskbärare".
Jag skulle också vilja vara en van väskbärare. Jag har provat att gå ifrån att ha allt och då menar jag verkligen allt i fickorna, till att använda väska. Tyvärr verkar jag vara ett hopplöst fall. Väskan är för stor och det blir ännu mer skit i den än i fickorna. Kanske skulle jag välja en mindre väska? Jo, men jag har ännu inte funnit någon jag gillar. Jag tycker att stora väskor är fina, det tycker jag. Små väskor är också fina - men inte då jag ska bära dom... eller?

Nåja, ytterligare ett i-landsproblem men det där med väskor är svårt alltså. Kanske får det fortsätta att bli så att jag drar med min min gamla fula ryggsäck till jobbet varje dag och sedan har jackfickorna överfulla med skit... ;-)

Sally

Sally Santesson. Minns ni henne? Det gör jag. Med glädje. Vilken trevlig, annorlunda dam. Fantastiskt rolig också. Henne gillar vi!

Trött och pigg

Det är lördag. Helg som jag har längtat så efter! Klockan är 07.07 (klockan här i bloggen stämmer aldrig). Jag är rätt pigg.

I två kvällar har jag somnat intill något av mina små busfrön. I torsdags somnade jag klockan sju minsann. Jag gick upp halv tio igen men var inte sen att somna om efter att ha mött upp min vän flr en stunds solning.

Igår kväll somnade jag klockan åtta och vaknade... idag!

Det är nog inte utav tristess jag har somnat. Nej, av ren utmattning antar jag. Min sambo är hemma och har kunnat vara trevligt sällskap. Han har istället fått bli jättebekant med sitt tv-spel, utan tjat från mig. Härligt! Ja, det måste han känna....

¨Så vad känner jag? Två kvällar har jag sovit bort. Ja, så känner jag! Jag känner inte "Åh, vad bra att jag fick sova ordentligt när jag var så trött..." Samtidigt känns det fantastsikt bra att vara pigg i denna stund. Hoppas jag orkar hålla mig vaken ett tag ikväll iallafall. Annars tar ju helgen slut så fort.

Blandade känslor

Idag har jag ansökt om nytt jobb. Det är med blandade känslor. Egentligen vill jag nog inte byta jobb, men jag vill samtidigt ha ett jobb där jag VET hur framtiden ser ut. I dagsläget vet jag inte riktigt det. Jag är fast anställd men inte på den post där jag verkligen vill stå. Kommer jag att få känna den tryggheten till hösten eller blir det ett år till med lite blandat uppdrag?

Kanske hör dom inte ens av sig, kanske ser hösten helt annorlunda ut eller också ser det helt likadant ut. Det återstår att se!

Några frågor

Ok, nu delar jag med mig av några av alla frågor som kretsar i mitt huvud. Om ni kan något svar så tveka inte att lämna det - FORT!

Är det verkligen ingen som vill ha en vacker katt? Någon som bor lite lantligt...

Vad menar min chef?

Hur länge ska man stanna hemma med sjukt (läs förkylt) barn? Hur länge kan ett barn vara sjukt? Hur OFTA kan ett barn vara sjukt?

Ska jag skaffa dom däringa skorna och varför kan jag inte hitta fjolårets modell någonstans?

När ska jag ha min semester?

Varför kan ingen ge mig ett presentkort hos frissan så att jag kan färga håret?

Varför har jag så mycket olika frågor i mitt huvud?

När man strävar...

Jag vet inte, men jag tror att jag börjar bli lite mer normal nu. Med normal menar jag sån som man läser i tidningar och böcker att man ska vara beträffande när man som människa ska vara vaken och trött osv.

I en veckas tid har jag varit trött runt nio varje kväll. Ja, så trött att jag vid halv elva har slocknat. Sen har jag sovit till sju-åtta dagen efter. Precis som det ska vara... eller? Jag har också varit rätt aktiv om dagarna, vilket säkert har hjälpt den där tröttheten att komma... Fast å andra sidan är jag alltsom oftast aktiv om dagarna. Det är ju inte händelselöst på jobbet och inte heller efteråt, men kanske att jag är på gång med att lära mig hur man sållar bort saker så att man kan komma till ro i tid om kvällarna?

Igår fick jag för mig att jag skulle iväg och åka skidor i skidspåret en bit längre bort. 2,5 kilometer. Jag packade med skidorna och åkte dit. Jag satte igång musiken på mobilen, lurar i öronen, vantar på och körde iväg. Det var fantastsikt trevligt. Och fantastiskt svettigt. Och vips, så ramlade jag. Det var ingen jättebrant backe, utan mer efter en backe och när jag skulle räta upp mig efter att ha stått lite böjd nerför så druttade jag på rumpan. Där satt jag. Så kan det gå. Men det var bara att fortsätta. Duktiga jag!

Imorse fick jag för mig att jag skulle flytta på vår jättesnöhög utanför altanen. Ja, flytta ut den en bit så att det inte skulle bli för mycket tryck... Jag skottade i en timme. Duktiga jag!

Efteråt blev det ett skönt bad. I badet kände jag hur hemskt ont jag hade i svanskotan och lite längre upp i ryggen. Hm, konbination av mitt rumpfall dagen innan och dålig ergonomisk ställning i snödrivorna...?

Ja, så kan det gå när man strävar och ska vara duktig. Men är jag förvånad? Nej! Det är ju faktiskt inte så konstigt när man heter Anki....

Funderar

Jag kan inte riktigt sätta fingret på det....

Stress?
Press?
Prestationsångest?

Hm, det slog mig....

För en småbarnsförälder går det mesta på rutin. Mornar, dagis, jobb, dagis, hem, laga mat, bada barn, lägga barn, plocka leksaker, ta hand om disken, ta hand om tvätten, förbereda inför morgondagen och i bästa fall hinna med att se sitt favoritprogram på tv, ta en dusch och somna i tid - redo för en ny morgondag.

Visst låter det trist?!

Egentligen reflekterar man över hur det faktiskt är först när man hinner med den där stunden framför tv:n. Andra stunder går det mesta av bara farten. Man är ju van vid att det ser ut på ett visst sätt och det är det sättet som gör mig och barnen till de vi är.

Kanske låter det som om man inte trivs med hur det är?

Visst önskar man nog att man hade några fler timmar på dygnet. Några timmar för att få mer energi och orka vara jätteenergisk med barnen, leka, baka, pyssla, mysa framför barnprogrammen och sedan några extra timmar till att ta ett avslappnat bad, fila fötterna, dricka en kopp te och läsa lite bok, se på tv och sen somna i en renbäddad säng varenda kväll. Vad det hade varit underbart!

Nåja, tillbaka till verkligheten....
Dygnet består av 24 timmar. Av dom timmarna sover nog iallafall jag på tok för lite. Jag har svårt att koppla av, blir ganska lätt rastlös, trivs när det händer saker men kan också bli trött på att det händer samma saker för mycket...

Oavsett hur få eller hur många timmar ett dygn har, har jag under de senaste dagarna kommit på hur fort tiden faktiskt går. Min son fyller snart fem år. Han har fått en lös tand. Den är inte JÄTTELÖS, men lite lös. Han har dessutom blivit jättelång. Han har börjat bli lite småstöddig på ett charmigt sätt (svårt att förklara). Ja, flera tecken på att han börjar bli stor... Det får mig att vilja ta vara ännu mer på tiden, men jag funderar bara över vilken tid man ska ta ifrån?

Jag tror verkligen inte att jag är den enda modern som har kommit på det här dilemmat med att tiden inte räcker till och att tiden går på tok för snabbt. Kanske förstår många hur jag tänker? Kanske står flera inför samma dilemma? Att man inte riktgit hinner med och att man plötsligt inser hur stora dom blir...

Du som har lösningen - ge mig den nu genast!

När man liksom redan är på plats....

Schlager! Ja, schlager är jag uppväxt med. Så länge jag kan minnas har jag tittat på Melodifestivalen - varenda år. När det har varit schlagertävlingar har allt känts rätt lätt. Jag känner ju igen många melodier, vet ofta vilka som sjunger dem och lyckas oftast få rätt när det gäller vilka artister som går vidare och inte. Ja, det känns som om jag är fantastiskt duktig på schlager!

Schlager får nog de flesta att bli lite glada. Även fast schlagern inte riktigt är som schlagern var för några år sen, så sätter sig musiken ändå i huvudet. Låtarna remixas och spelas på krogen, man lyssnar hemma, städar glatt till musiken, dricker glatt en öl eller fem till den. Alla är på gott humör!

Efter Norges vinst i Eurovision Song Contest förra året beslöt jag och min älskade styvmor att vi skulle till nästa stora final. Oslo 29 maj 2010 Here we come!
Vi var båda förväntansfulla. Vi planerade hur vi skulle ta oss dit, bo på hotell, äta gott, dricka gott och vara glada under föreställningen. Ja, jag var ju praktiskt taget redan på plats - redan förra sensommaren. Det soom saknades var ju själva biljetterna. Vi försökte googla en del för att få ett hum om vilka priser biljetterna skulle ligga på. Schlagernörd som jag är la jag mitt maxpris rätt högt. Runt 1500 tänkte jag att det skulle få kosta.


Ja, så i måndags tittade jag runt igen. Det stod på någon sida att biljetterna skulle släppas ca 10 veckor innan den stora dagen. Rimligtvis i början av mars, tänkte jag. Jag ville ändå vara ute i god tid och försäkra mig om att det var just då - så att jag kunde sitta redo för att slå till.

Vad upptäcker jag?! Jo, biljettsläppet var 8 februari!!!!! Alla biljetter var förstås slutsålda!!!! Jag höll på att börja gråta! Jag var ju som sagt redan i Oslo... Visst finns det biljetter kvar - TILL GENREPET! Jag kan ju för fan inte stoltsera med att jag var i Oslo och såg på Eurovision Song Contest 2010 - men bara på genrepet, för sen såg jag själva direktsändningen på tv:n på hotellrummet...

Svarta marknaden, tänker ni då? Jodå, självklart har jag kollat runt och visst kan jag väl få en biljett för en ringa summa från 3900. Har jag tur kan jag då se vid sidan om pelaren som säkerligen kommer stå framför mig för den summan. Ska man ha en bra platsbiljett får jag räkna med mer pengar.

Nej, så nu får jag och min styvmor stå ut med att sitta hemma i tv-sofforna och titta. Och vi får hoppas att Sverige vinner i år. Eller Norge igen? Eller Danmark? Eller Finland? Bara det inte är hur långt bort som helst. Jag vill ju så hemskt gärna gå på en stor final!

Ja, så kan det gå mina vänner, när man tror att man har det som i en liten ask...

På gång

Ja, nu smider jag planer. Nu smider VI planer. Spännande. Svårt. Omtumlande. Kul.

... man strävar...

Jaja, då skulle man till att väkomna hem sambon fint för en gångs skull. Vi har inte setts sen i måndags morse.

Jag slog till med god kyckling, dukade fin och serverade vin till maten. Vad händer? Jodå, maten äts gladeligen upp. Sen är det visst OS. Sverige är visst med just nu. Sverioge är väl för fan med i rätt många grenar så här i starten?! Sen är det ännu mer OS. Jag missar 9 minuter av den enda serien jag följer - Glee. Jag tar emot samtal om ny föräkring. Sambon förbereder en stund med x-box som givetvis är inkopplat där jag spelar in Glee - som jag längtat efetr att få se. Jag blir arg, han ska "bara" spela en match, har nyss sett på OS och snart är det visst ännu mer OS. Åt helvete med hela OS och farmaför allt ÅT HELVETE med X-box. När man för EN gångs skull önskar se något på tv, man har strävat och gjort gos mat, fint väkomnande och bara önskar att få se på sitt program en timme i veckan.

Åh, vad irriterad jag är just nu. Den där slagpåsen som vi har diskuterat den senaste tiden på jobbet - bode nu finnas i MIN källare.

Jag vet inte jag...

Ibland känns det så konstigt, så fel men man vet inte varför.
Ibland känns det istället så rätt men ändå så konstigt.
Ibland vill man vara alla till lags
Ibland vill man bara vara själv
Alltid vill man bli accepterad för den man är - men ibland vet man inte riktigt vem man är och inte heller vilka andra är....

Knepigt det där.

Dröm vs verklighet

När jag var liten drömde jag om att ha ett bröllop där skulle bära en fantastiskt vacker brudklänning, ha en fullständigt enastående brudbukett och en fantastsikt blivande man vid min sida. Massa gäster, blomdekoratoner i kyrkan och en hejdundrans bra fest efteråt. Bröllopsresan skulle gå till Seychellerna utanför Afrika. Vilken dröm! OM jag sket pengar hade det kanske blivit verklighet - vem vet?

Nu när jag ju faktiskt inte skiter pengar och när jag faktiskt inser att det där med prinsessklänningen får bli just en dröm så är jag ändå så lycklig. Ja, jag lever med en fantastiskt blivande man. Dagen då vi väljer att slå till blir det ingen hejdundrans fest, men dagen kommer ändå att vara viktig i den historia vi skapar tillsammans. Man gör ju sina egna val - vad andra tycker och tänker om dom känns ju inte så relevant i sammanhanget.

Jag vet vilken ring jag ska ha. Vi båda vet vilken ring jag ska ha. En för oss fantastsikt fin ring som symbliserar mycket.

Viktklubb går åt skogen! IMORGON tar jag tag i det på allvar igen. Jag har inte gått upp något i vikt men heller knappt ner något. Skärpning!!!

19 eller 29?

Jag har gjort det. Ja, det har jag. Jag har druckit för mycket öl och vin. Inte för att jag själv just då tyckte det, men det gjorde vakten som nekade mig att gå in på Harrys i fredags. Jag och mina lika "glada-i-hågen"-kollegor tyckte förstås att det var fruktansvärt illa bedömt av vakten. Vi var därför tvugna att prata både med polisen som patrullerade på stan och ett par vakten utanför en annan nattklubb om detta. Vad vann vi på det då? Ingenting egentligen. Vi drog vidare och dansade till strax före två.

För första gången i mitt liv har jag blivit nekad att komma in på krogen. Jag skylle nog fortfarande på att vakten hade en jävligt dålig dag....