Trots och det dåliga samvetet

Maj Gadd säger jag bara!

Att ha två barn kan ju tänkas vara bra på många sätt och vis. Och jag är fantastiskt nöjd själv. Om man bortser från trotset som medöljer en treåring.

Jag vet inte ifall vi har förträngt treårstrotset som infann sig hos sonen eller om han hade en mycket mildare variant av det. Nu när man befinner sig mitt i dramaqueenens trots vet jag inte om jag känner igen något av detta.

Ständiga kamp. Om det mesta. Läggningen tar oftast minst en timme och innebär tårar, skrik och sparkar. Ska inte sova, ska inte ha täcke, ska ha täcke, ska ha gosedjur, ska inte ha gosedjur... Kläderna ska tas på själv och det främjar jag absolut. Det blir bara lite frustrerande när lillan blir galen ifall strumpan inte går att sätta på foten utan problem och man inte får hjälpa till. Maten ska inte ätas upp, man ska inte sitta på stolen, man KAN inte sitta stilla på stolen. Mamma är dum och pappa är dum.

Ja, det är många fighter under en och samma dag. Sen är det också många ljuva stunder. Stunder då man får pussar och kramar och då mamma och pappa är bäst. Vilken tur att just de stunderna finns för det är de som gör att man orkar vakna dagen efter och fortfarande älska sina barn mest i hela världen.

Detta trots ger mig sånt hemskt dåligt samvete. Jag känner mig som världens sämsta mamma när jag befinner mig i fighterna och jag väljer mina krig. Vissa gånger är det ingen idé att strida alls. Jag läste på någon sida om trots på nätet att det också är helt rätt "taktik". Man kan inte vara konsekvent med ett trotsigt barn men man måste samtidigt sätta gränser. Ja, jag strävar på. Det gör jag. Jag kämpar med min lilla tösabit och hjälper visst henne att utvecklas genom att vara inblandad i detta trots Ja, så står det också om trots bland dom som kan en del om det).

Samtidigt ska man vara förälder åt en grabb som befinner sig i ett annat lugn och som formas extremt mycket just nu. En kille som oftast lyssnar på vad man säger och som är så nöjd med det mesta. Han blir dessvärre också inblandad i syrrans trots eftersom han inte får så mycket uppmärksamhet som man många ggr vill ge honom. Nej, då är man mitt i en trotsstrid på annat håll... Härliga son som underhåller sig själv i dom stunderna! Stackars son som måste behöva underhålla sig själv dom stunderna! Vart hittar man ett mellanläge? Där det blir rättvist för båda barnen?

Jag tror inte att jag har ifrågasatt mig själv så mycket som den senaste tiden. Frågat mig vad jag gör fel. Frågat mig vad jag kan göra annorlunda. Försökt intala mig att jag gör så gott jag kan. Försökt intala mig om att det här snart går över och att min dotter då kommer att bli lite lugnare. Jag undrar ifall det då är dags för 6-årstrotset istället?

Jag älskar verkligen mina barn. Dom är härliga ungar och nyfikna på det mesta. Dom ger mig så mycket. Dom är fortfarande formbara och utvecklas för fullt. Det är klart att det inte alltid är så lätt för dom. Det är inte alltid lätt att vara förälder heller.

Kanske hade det känts lättare ifall både jag och min käre man var hemma om kvällarna. Nu jobbar han borta så det är jag som tar många strider under veckorna och också under helgerna. Trotset visar sig också i pappas närvaro - absolut, men han har inte hunnit få tålamodet kört i en vägg flera ggr om tidigare under veckan och fixar det rätt bra. Hm, dålig samvete igen....

Ja, så kan livet se ut hos en tvåbarnsfamilj. Mycket kärlek men också mycket känslor. Och det är väl bra att visa vad man känner...

Mycket

Vart har denna månad ta´git vägen egentligen? Plötsligt är det snart juni...
Det var nog längesen jag hade så här mycket i huvudet. Saker att tänka på som gäller allt möjligt. Det är ju bra att iofs inte ha för mycket tid att bara sitta och rulla tummarna men jag skulle behöva ett par timmar till på dygnet.

Igår hade jag sett fram emot ett wii-pass igen. Vad hände? Jo, jag somnade med barnen klockan sju! Jag vaknade vid elva och insåg att det var mörkt ute. Jag släckte ner och gick och la mig igen. När jag dessutom fick veta att jag missat den första semifinalen i schlagern blev jag så irriterad. Då kunde jga inte somna om. Jag låg och tänkte på allt möjligt och någongång inatt somnade jag igen.

Idag somnade jag bara en liten stund med barnen. Sen blev det ett wii-pass som gjorde mig gott. Känner att jag skulle vilja komma iväg på något mer träningspass utanför hemmet. Det får kanske hinnas med i helgen?

Imorgon är det vårfest på jobbet. Sedan är det kanske inte så hiskeligt mycket stora saker att verkställa där. Några utveckingssamtal och annat smått och gott, men sen är det sommarlov. Jag har lyckats leta fram 18 semesterdagar så det blir en del jobb i sommar, men jag får hoppas på att det blir fint väder så att vi kan vara ute mycket i solen.

Dags för dusch!

Jorå serru....

Jag satte igång med träningen rejält under förra veckan.
Jag hann med två wii-träningspass, massvis av cykling med och utan barn i cykelkärran bakom och ett svettigt afrodanspass. Jag känner mig nöjd.

Den här veckan då. Planen var redan i söndags att jag skulle cykla till jobbet så ofta som möjligt. Igår blev det bilen till jobbet. Kallt och ruggigt var det och nog egentligen en dålig ursäkt. Tog tag i wii-träningen iallafall och var riktigt duktig!
Neo kunde inte somna igår och fick snällt ligga på soffan och se sin moder svettas. Jag hörde hur han fnissade ibland men emellanåt applåderade han också! Han trodde inte att jag KUNDE spela wii =/
Idag ösregnade det och den ursäkten var mer godkänd. Det blev bilen till jobbet... Snart blir det ett till wii-pass iallafall.
Imorgon hade jag faktiskt planerat att cykla. På onsdagar lämnar jag inte barnen förrän nio men slutar inte förrän kvart över fem. Därför har jag oftast en underbar barnvakt som hämtar på onsdagar, men just den här onsdagen fick hon förhinder och jag ytterligare en ursäkt till varför jag ska ta bilen till jobbet. Jag ska hömta barnen halv sex på dagis... suck!

Ja, så ser det ut. Men bättre än inget!

Nu jäklar!

Min ofattbara bitterdag igår gjorde susen! Nu har gnistan återkommit och jag har rört på fläsket idag med.

Jag svöngde förbi hos Kickan och lånade ett träningsspel till Wii (minns inte vad det heter i denna stund). Barnen somnade och jag satte igång och började träna. Några övningar var lite svåra, men det svåraste var att styra handkontrollerna åt rätt håll... Det är nog en grej man lär sig så blir allt mycket smidigare sen.

Ja, gnistan har kommit tillbaka och nu vill jag verkligen ta tag i träningen. Jag ska kanske inte ställa FÖR höga krav på mig, men man vill ju så mycket med en gång.

Jag minns att Kickan fick träningsvärk dagen efter första passet och imrogon ska ju jag på efterlängtad afrodans med Bella och Maria... Det får helt sonika bli att dansa med träningsvärk - för dit ska jag!

På fredag får det bli vilodag. Då är det personalfest, men på lördag blir det nog att trotsa baksmälla och sticka till badhuset. Som sagt - jag vill så mycket och OM jag nu gör allt jag tänkt resten av veckan är jag nog själv förvånad. Men viljan finns så jag strävar på!

DUKTIGA JAG!

Bitter

Ikväll har jag nog känt mig mer bitter än andra kvällar. Inte så att jag jämt och ständigt går runt och är bitter men rätt ofta händer det faktiskt. Det är inte alltid jag ogillar att vara bitter. Bitterhet kan ibland känns bra också. För mig.

Ikväll har det INTE känts bra att vara bitter. Jag har verkligen varit bitter för så mycket och som min vän nyss sa i telefonen så är det ju inte mycket att göra då man inser hur liver faktiskt ser ut. Gilla läget? Tänk om?

Jag har varit jättebitter över att vara så bunden varenda kväll måndag till torsdag. Jag hör så många som passar på att använda vardagskvällar åt att ta tag i det här med träning. Helgerna är ju fria. JAG kan ju kanske också träna på vardagar. Hemma. Själv. Kul? Nej. Jag kan ju välja att träna under helgerna. Då har många andra varit så fantastiskt rediga och tränat under veckan och väljer att tillbringa helgen med vänner och familj. INTE träning. Så visst kan jag dra och träna när det är helg. Själv. Lite roligare än att träna bara hemma för man får ju ändå se lite folk. Nackdelen är att man fortfarand eär själv och har ingen att få stöd av. Någon som hjälper en att inte tappa gnistan till att få fart på det där med träningen.

Just den här veckan har jag försökt att tänka om lite iallafall. På torsdag drar jag iväg på afrodans. Jag och två kollegor. Då kan jag dra iväg tidigare än vanligt på kvällen eftersom Daniel kommer hem. Tänk att en liten stund på kvällen kan göra mig så lycklig och känna mig så fri...

Nu låter dte kanske som att jag helt vantrivs här hemma men så är det inte heller. Jag trivs jättebra men blir så arg när just lusten till att träna kommer osm mest då jag verkligen inte kan gå hemifrån. Då vill jag allt som jag inet orkar när dte är helg. Fast nu ska det bli andra bullar... eller?

Tanken är ju alltid så god. Sen blir det inte alltid som jag har tänkt. Nu ska jag ändå faktiskt ge det en chans. Idag cyklade jag till och från jobbet. Det var då banne mig nästan en mil totalt. Duktigt av mig! Ja, jag får ju berömma mig själv när jag nu tar tag i det =)

På torsdag blir det afrodans och innan helgen är slut ska jag aktivera mitt simkort och faktiskt också använda det. Ännu en god tanke?

Jag gick med i viktklubb när jag började närma mig giftemålet. Jag gick ner två-tre kilo. Kanske hade jag gått ner mer om jag börjat motionera också. Oseriösa Anki! Nåja, jag tappade iallafall vikt. Vikt som nu kommit tillbaka.... Nej, jag får nog fokusera på att få till det där med motion i vardagen istället.

Nästa morot är ju dock min och familjens resa till Tunisien i sommar. Sen ska jag ju också bli klasslärare och vill känna mig nöjd med mig själv då med.

Ja, så får det bli! Nu försvann lite av bitterheten och en gnutta motivation infann sig. Kanske att jag ändå får lov att göra en träningsblogg som Anders och Kickan sa...

Tjo flöjt!

Kalas

Vilken påsk!

Att ha en son som fyller år 4 april innebär mycket kalasande under påskhelgen. Så idag har vi haft det sista kalaset här hemma med alla killkompisar från dagis. Snacka om röj! Barne var högt och lågt men hade roligt, och det är ju huvudsaken.
Först nu känner jag att jag kan sitta ner och ta det liiite lugnt. Bara lite. För jag har ännu mer att fixa med men det är snart klart det med. Sen så!
En och en halv dags arbete den här veckan sedan är jag ledig i några dagar till. Det ska verkligen bli skönt!

Hoppas ni andra har haft en trevlig påsk!

För (o)vanlig?

Jag har funderat lite kring det där med väskor. Det finns ju människor som använder olika slags väskor varje dag. Små, stora, coola, funktionella eller bara snygga men opraktiska... Det alla "väskbärare" verkar ha gemensamt är att de är "vana väskbärare".
Jag skulle också vilja vara en van väskbärare. Jag har provat att gå ifrån att ha allt och då menar jag verkligen allt i fickorna, till att använda väska. Tyvärr verkar jag vara ett hopplöst fall. Väskan är för stor och det blir ännu mer skit i den än i fickorna. Kanske skulle jag välja en mindre väska? Jo, men jag har ännu inte funnit någon jag gillar. Jag tycker att stora väskor är fina, det tycker jag. Små väskor är också fina - men inte då jag ska bära dom... eller?

Nåja, ytterligare ett i-landsproblem men det där med väskor är svårt alltså. Kanske får det fortsätta att bli så att jag drar med min min gamla fula ryggsäck till jobbet varje dag och sedan har jackfickorna överfulla med skit... ;-)