För (o)vanlig?

Jag har funderat lite kring det där med väskor. Det finns ju människor som använder olika slags väskor varje dag. Små, stora, coola, funktionella eller bara snygga men opraktiska... Det alla "väskbärare" verkar ha gemensamt är att de är "vana väskbärare".
Jag skulle också vilja vara en van väskbärare. Jag har provat att gå ifrån att ha allt och då menar jag verkligen allt i fickorna, till att använda väska. Tyvärr verkar jag vara ett hopplöst fall. Väskan är för stor och det blir ännu mer skit i den än i fickorna. Kanske skulle jag välja en mindre väska? Jo, men jag har ännu inte funnit någon jag gillar. Jag tycker att stora väskor är fina, det tycker jag. Små väskor är också fina - men inte då jag ska bära dom... eller?

Nåja, ytterligare ett i-landsproblem men det där med väskor är svårt alltså. Kanske får det fortsätta att bli så att jag drar med min min gamla fula ryggsäck till jobbet varje dag och sedan har jackfickorna överfulla med skit... ;-)

Sally

Sally Santesson. Minns ni henne? Det gör jag. Med glädje. Vilken trevlig, annorlunda dam. Fantastiskt rolig också. Henne gillar vi!

Trött och pigg

Det är lördag. Helg som jag har längtat så efter! Klockan är 07.07 (klockan här i bloggen stämmer aldrig). Jag är rätt pigg.

I två kvällar har jag somnat intill något av mina små busfrön. I torsdags somnade jag klockan sju minsann. Jag gick upp halv tio igen men var inte sen att somna om efter att ha mött upp min vän flr en stunds solning.

Igår kväll somnade jag klockan åtta och vaknade... idag!

Det är nog inte utav tristess jag har somnat. Nej, av ren utmattning antar jag. Min sambo är hemma och har kunnat vara trevligt sällskap. Han har istället fått bli jättebekant med sitt tv-spel, utan tjat från mig. Härligt! Ja, det måste han känna....

¨Så vad känner jag? Två kvällar har jag sovit bort. Ja, så känner jag! Jag känner inte "Åh, vad bra att jag fick sova ordentligt när jag var så trött..." Samtidigt känns det fantastsikt bra att vara pigg i denna stund. Hoppas jag orkar hålla mig vaken ett tag ikväll iallafall. Annars tar ju helgen slut så fort.

Blandade känslor

Idag har jag ansökt om nytt jobb. Det är med blandade känslor. Egentligen vill jag nog inte byta jobb, men jag vill samtidigt ha ett jobb där jag VET hur framtiden ser ut. I dagsläget vet jag inte riktigt det. Jag är fast anställd men inte på den post där jag verkligen vill stå. Kommer jag att få känna den tryggheten till hösten eller blir det ett år till med lite blandat uppdrag?

Kanske hör dom inte ens av sig, kanske ser hösten helt annorlunda ut eller också ser det helt likadant ut. Det återstår att se!

Några frågor

Ok, nu delar jag med mig av några av alla frågor som kretsar i mitt huvud. Om ni kan något svar så tveka inte att lämna det - FORT!

Är det verkligen ingen som vill ha en vacker katt? Någon som bor lite lantligt...

Vad menar min chef?

Hur länge ska man stanna hemma med sjukt (läs förkylt) barn? Hur länge kan ett barn vara sjukt? Hur OFTA kan ett barn vara sjukt?

Ska jag skaffa dom däringa skorna och varför kan jag inte hitta fjolårets modell någonstans?

När ska jag ha min semester?

Varför kan ingen ge mig ett presentkort hos frissan så att jag kan färga håret?

Varför har jag så mycket olika frågor i mitt huvud?

När man strävar...

Jag vet inte, men jag tror att jag börjar bli lite mer normal nu. Med normal menar jag sån som man läser i tidningar och böcker att man ska vara beträffande när man som människa ska vara vaken och trött osv.

I en veckas tid har jag varit trött runt nio varje kväll. Ja, så trött att jag vid halv elva har slocknat. Sen har jag sovit till sju-åtta dagen efter. Precis som det ska vara... eller? Jag har också varit rätt aktiv om dagarna, vilket säkert har hjälpt den där tröttheten att komma... Fast å andra sidan är jag alltsom oftast aktiv om dagarna. Det är ju inte händelselöst på jobbet och inte heller efteråt, men kanske att jag är på gång med att lära mig hur man sållar bort saker så att man kan komma till ro i tid om kvällarna?

Igår fick jag för mig att jag skulle iväg och åka skidor i skidspåret en bit längre bort. 2,5 kilometer. Jag packade med skidorna och åkte dit. Jag satte igång musiken på mobilen, lurar i öronen, vantar på och körde iväg. Det var fantastsikt trevligt. Och fantastiskt svettigt. Och vips, så ramlade jag. Det var ingen jättebrant backe, utan mer efter en backe och när jag skulle räta upp mig efter att ha stått lite böjd nerför så druttade jag på rumpan. Där satt jag. Så kan det gå. Men det var bara att fortsätta. Duktiga jag!

Imorse fick jag för mig att jag skulle flytta på vår jättesnöhög utanför altanen. Ja, flytta ut den en bit så att det inte skulle bli för mycket tryck... Jag skottade i en timme. Duktiga jag!

Efteråt blev det ett skönt bad. I badet kände jag hur hemskt ont jag hade i svanskotan och lite längre upp i ryggen. Hm, konbination av mitt rumpfall dagen innan och dålig ergonomisk ställning i snödrivorna...?

Ja, så kan det gå när man strävar och ska vara duktig. Men är jag förvånad? Nej! Det är ju faktiskt inte så konstigt när man heter Anki....

Funderar

Jag kan inte riktigt sätta fingret på det....

Stress?
Press?
Prestationsångest?

Hm, det slog mig....

För en småbarnsförälder går det mesta på rutin. Mornar, dagis, jobb, dagis, hem, laga mat, bada barn, lägga barn, plocka leksaker, ta hand om disken, ta hand om tvätten, förbereda inför morgondagen och i bästa fall hinna med att se sitt favoritprogram på tv, ta en dusch och somna i tid - redo för en ny morgondag.

Visst låter det trist?!

Egentligen reflekterar man över hur det faktiskt är först när man hinner med den där stunden framför tv:n. Andra stunder går det mesta av bara farten. Man är ju van vid att det ser ut på ett visst sätt och det är det sättet som gör mig och barnen till de vi är.

Kanske låter det som om man inte trivs med hur det är?

Visst önskar man nog att man hade några fler timmar på dygnet. Några timmar för att få mer energi och orka vara jätteenergisk med barnen, leka, baka, pyssla, mysa framför barnprogrammen och sedan några extra timmar till att ta ett avslappnat bad, fila fötterna, dricka en kopp te och läsa lite bok, se på tv och sen somna i en renbäddad säng varenda kväll. Vad det hade varit underbart!

Nåja, tillbaka till verkligheten....
Dygnet består av 24 timmar. Av dom timmarna sover nog iallafall jag på tok för lite. Jag har svårt att koppla av, blir ganska lätt rastlös, trivs när det händer saker men kan också bli trött på att det händer samma saker för mycket...

Oavsett hur få eller hur många timmar ett dygn har, har jag under de senaste dagarna kommit på hur fort tiden faktiskt går. Min son fyller snart fem år. Han har fått en lös tand. Den är inte JÄTTELÖS, men lite lös. Han har dessutom blivit jättelång. Han har börjat bli lite småstöddig på ett charmigt sätt (svårt att förklara). Ja, flera tecken på att han börjar bli stor... Det får mig att vilja ta vara ännu mer på tiden, men jag funderar bara över vilken tid man ska ta ifrån?

Jag tror verkligen inte att jag är den enda modern som har kommit på det här dilemmat med att tiden inte räcker till och att tiden går på tok för snabbt. Kanske förstår många hur jag tänker? Kanske står flera inför samma dilemma? Att man inte riktgit hinner med och att man plötsligt inser hur stora dom blir...

Du som har lösningen - ge mig den nu genast!