När man strävar...

Jag vet inte, men jag tror att jag börjar bli lite mer normal nu. Med normal menar jag sån som man läser i tidningar och böcker att man ska vara beträffande när man som människa ska vara vaken och trött osv.

I en veckas tid har jag varit trött runt nio varje kväll. Ja, så trött att jag vid halv elva har slocknat. Sen har jag sovit till sju-åtta dagen efter. Precis som det ska vara... eller? Jag har också varit rätt aktiv om dagarna, vilket säkert har hjälpt den där tröttheten att komma... Fast å andra sidan är jag alltsom oftast aktiv om dagarna. Det är ju inte händelselöst på jobbet och inte heller efteråt, men kanske att jag är på gång med att lära mig hur man sållar bort saker så att man kan komma till ro i tid om kvällarna?

Igår fick jag för mig att jag skulle iväg och åka skidor i skidspåret en bit längre bort. 2,5 kilometer. Jag packade med skidorna och åkte dit. Jag satte igång musiken på mobilen, lurar i öronen, vantar på och körde iväg. Det var fantastsikt trevligt. Och fantastiskt svettigt. Och vips, så ramlade jag. Det var ingen jättebrant backe, utan mer efter en backe och när jag skulle räta upp mig efter att ha stått lite böjd nerför så druttade jag på rumpan. Där satt jag. Så kan det gå. Men det var bara att fortsätta. Duktiga jag!

Imorse fick jag för mig att jag skulle flytta på vår jättesnöhög utanför altanen. Ja, flytta ut den en bit så att det inte skulle bli för mycket tryck... Jag skottade i en timme. Duktiga jag!

Efteråt blev det ett skönt bad. I badet kände jag hur hemskt ont jag hade i svanskotan och lite längre upp i ryggen. Hm, konbination av mitt rumpfall dagen innan och dålig ergonomisk ställning i snödrivorna...?

Ja, så kan det gå när man strävar och ska vara duktig. Men är jag förvånad? Nej! Det är ju faktiskt inte så konstigt när man heter Anki....