Trots och det dåliga samvetet

Maj Gadd säger jag bara!

Att ha två barn kan ju tänkas vara bra på många sätt och vis. Och jag är fantastiskt nöjd själv. Om man bortser från trotset som medöljer en treåring.

Jag vet inte ifall vi har förträngt treårstrotset som infann sig hos sonen eller om han hade en mycket mildare variant av det. Nu när man befinner sig mitt i dramaqueenens trots vet jag inte om jag känner igen något av detta.

Ständiga kamp. Om det mesta. Läggningen tar oftast minst en timme och innebär tårar, skrik och sparkar. Ska inte sova, ska inte ha täcke, ska ha täcke, ska ha gosedjur, ska inte ha gosedjur... Kläderna ska tas på själv och det främjar jag absolut. Det blir bara lite frustrerande när lillan blir galen ifall strumpan inte går att sätta på foten utan problem och man inte får hjälpa till. Maten ska inte ätas upp, man ska inte sitta på stolen, man KAN inte sitta stilla på stolen. Mamma är dum och pappa är dum.

Ja, det är många fighter under en och samma dag. Sen är det också många ljuva stunder. Stunder då man får pussar och kramar och då mamma och pappa är bäst. Vilken tur att just de stunderna finns för det är de som gör att man orkar vakna dagen efter och fortfarande älska sina barn mest i hela världen.

Detta trots ger mig sånt hemskt dåligt samvete. Jag känner mig som världens sämsta mamma när jag befinner mig i fighterna och jag väljer mina krig. Vissa gånger är det ingen idé att strida alls. Jag läste på någon sida om trots på nätet att det också är helt rätt "taktik". Man kan inte vara konsekvent med ett trotsigt barn men man måste samtidigt sätta gränser. Ja, jag strävar på. Det gör jag. Jag kämpar med min lilla tösabit och hjälper visst henne att utvecklas genom att vara inblandad i detta trots Ja, så står det också om trots bland dom som kan en del om det).

Samtidigt ska man vara förälder åt en grabb som befinner sig i ett annat lugn och som formas extremt mycket just nu. En kille som oftast lyssnar på vad man säger och som är så nöjd med det mesta. Han blir dessvärre också inblandad i syrrans trots eftersom han inte får så mycket uppmärksamhet som man många ggr vill ge honom. Nej, då är man mitt i en trotsstrid på annat håll... Härliga son som underhåller sig själv i dom stunderna! Stackars son som måste behöva underhålla sig själv dom stunderna! Vart hittar man ett mellanläge? Där det blir rättvist för båda barnen?

Jag tror inte att jag har ifrågasatt mig själv så mycket som den senaste tiden. Frågat mig vad jag gör fel. Frågat mig vad jag kan göra annorlunda. Försökt intala mig att jag gör så gott jag kan. Försökt intala mig om att det här snart går över och att min dotter då kommer att bli lite lugnare. Jag undrar ifall det då är dags för 6-årstrotset istället?

Jag älskar verkligen mina barn. Dom är härliga ungar och nyfikna på det mesta. Dom ger mig så mycket. Dom är fortfarande formbara och utvecklas för fullt. Det är klart att det inte alltid är så lätt för dom. Det är inte alltid lätt att vara förälder heller.

Kanske hade det känts lättare ifall både jag och min käre man var hemma om kvällarna. Nu jobbar han borta så det är jag som tar många strider under veckorna och också under helgerna. Trotset visar sig också i pappas närvaro - absolut, men han har inte hunnit få tålamodet kört i en vägg flera ggr om tidigare under veckan och fixar det rätt bra. Hm, dålig samvete igen....

Ja, så kan livet se ut hos en tvåbarnsfamilj. Mycket kärlek men också mycket känslor. Och det är väl bra att visa vad man känner...