För (o)vanlig?

Jag har funderat lite kring det där med väskor. Det finns ju människor som använder olika slags väskor varje dag. Små, stora, coola, funktionella eller bara snygga men opraktiska... Det alla "väskbärare" verkar ha gemensamt är att de är "vana väskbärare".
Jag skulle också vilja vara en van väskbärare. Jag har provat att gå ifrån att ha allt och då menar jag verkligen allt i fickorna, till att använda väska. Tyvärr verkar jag vara ett hopplöst fall. Väskan är för stor och det blir ännu mer skit i den än i fickorna. Kanske skulle jag välja en mindre väska? Jo, men jag har ännu inte funnit någon jag gillar. Jag tycker att stora väskor är fina, det tycker jag. Små väskor är också fina - men inte då jag ska bära dom... eller?

Nåja, ytterligare ett i-landsproblem men det där med väskor är svårt alltså. Kanske får det fortsätta att bli så att jag drar med min min gamla fula ryggsäck till jobbet varje dag och sedan har jackfickorna överfulla med skit... ;-)

Sally

Sally Santesson. Minns ni henne? Det gör jag. Med glädje. Vilken trevlig, annorlunda dam. Fantastiskt rolig också. Henne gillar vi!

Trött och pigg

Det är lördag. Helg som jag har längtat så efter! Klockan är 07.07 (klockan här i bloggen stämmer aldrig). Jag är rätt pigg.

I två kvällar har jag somnat intill något av mina små busfrön. I torsdags somnade jag klockan sju minsann. Jag gick upp halv tio igen men var inte sen att somna om efter att ha mött upp min vän flr en stunds solning.

Igår kväll somnade jag klockan åtta och vaknade... idag!

Det är nog inte utav tristess jag har somnat. Nej, av ren utmattning antar jag. Min sambo är hemma och har kunnat vara trevligt sällskap. Han har istället fått bli jättebekant med sitt tv-spel, utan tjat från mig. Härligt! Ja, det måste han känna....

¨Så vad känner jag? Två kvällar har jag sovit bort. Ja, så känner jag! Jag känner inte "Åh, vad bra att jag fick sova ordentligt när jag var så trött..." Samtidigt känns det fantastsikt bra att vara pigg i denna stund. Hoppas jag orkar hålla mig vaken ett tag ikväll iallafall. Annars tar ju helgen slut så fort.

Blandade känslor

Idag har jag ansökt om nytt jobb. Det är med blandade känslor. Egentligen vill jag nog inte byta jobb, men jag vill samtidigt ha ett jobb där jag VET hur framtiden ser ut. I dagsläget vet jag inte riktigt det. Jag är fast anställd men inte på den post där jag verkligen vill stå. Kommer jag att få känna den tryggheten till hösten eller blir det ett år till med lite blandat uppdrag?

Kanske hör dom inte ens av sig, kanske ser hösten helt annorlunda ut eller också ser det helt likadant ut. Det återstår att se!

Några frågor

Ok, nu delar jag med mig av några av alla frågor som kretsar i mitt huvud. Om ni kan något svar så tveka inte att lämna det - FORT!

Är det verkligen ingen som vill ha en vacker katt? Någon som bor lite lantligt...

Vad menar min chef?

Hur länge ska man stanna hemma med sjukt (läs förkylt) barn? Hur länge kan ett barn vara sjukt? Hur OFTA kan ett barn vara sjukt?

Ska jag skaffa dom däringa skorna och varför kan jag inte hitta fjolårets modell någonstans?

När ska jag ha min semester?

Varför kan ingen ge mig ett presentkort hos frissan så att jag kan färga håret?

Varför har jag så mycket olika frågor i mitt huvud?

När man strävar...

Jag vet inte, men jag tror att jag börjar bli lite mer normal nu. Med normal menar jag sån som man läser i tidningar och böcker att man ska vara beträffande när man som människa ska vara vaken och trött osv.

I en veckas tid har jag varit trött runt nio varje kväll. Ja, så trött att jag vid halv elva har slocknat. Sen har jag sovit till sju-åtta dagen efter. Precis som det ska vara... eller? Jag har också varit rätt aktiv om dagarna, vilket säkert har hjälpt den där tröttheten att komma... Fast å andra sidan är jag alltsom oftast aktiv om dagarna. Det är ju inte händelselöst på jobbet och inte heller efteråt, men kanske att jag är på gång med att lära mig hur man sållar bort saker så att man kan komma till ro i tid om kvällarna?

Igår fick jag för mig att jag skulle iväg och åka skidor i skidspåret en bit längre bort. 2,5 kilometer. Jag packade med skidorna och åkte dit. Jag satte igång musiken på mobilen, lurar i öronen, vantar på och körde iväg. Det var fantastsikt trevligt. Och fantastiskt svettigt. Och vips, så ramlade jag. Det var ingen jättebrant backe, utan mer efter en backe och när jag skulle räta upp mig efter att ha stått lite böjd nerför så druttade jag på rumpan. Där satt jag. Så kan det gå. Men det var bara att fortsätta. Duktiga jag!

Imorse fick jag för mig att jag skulle flytta på vår jättesnöhög utanför altanen. Ja, flytta ut den en bit så att det inte skulle bli för mycket tryck... Jag skottade i en timme. Duktiga jag!

Efteråt blev det ett skönt bad. I badet kände jag hur hemskt ont jag hade i svanskotan och lite längre upp i ryggen. Hm, konbination av mitt rumpfall dagen innan och dålig ergonomisk ställning i snödrivorna...?

Ja, så kan det gå när man strävar och ska vara duktig. Men är jag förvånad? Nej! Det är ju faktiskt inte så konstigt när man heter Anki....

Funderar

Jag kan inte riktigt sätta fingret på det....

Stress?
Press?
Prestationsångest?